Tekniker för brain imaging

För att göra hjärnavbildningar eller brain imaging används en del olika tekniker. Två av dessa tekniker är oumbärliga i dagens hjärnforskning, nämligen MRI och PET.

Vad är MRI?

MRI står för Magneti Resonace Imaging och är kortfattat en vidareutveckling av magnetkamera teknik. Den används för att skapa tredimensionella bilder av olika organ i människokroppen. Att kunna få högkvalitativa bilder av hjärnan är till exempel oerhört viktigt för att kunna studera olika hjärnsjukdomar. MRI har blivit ett av sjukvårdens viktigaste verktyg. Sannolikheten att ställa korrekta diagnoser ökar och det blir lättare att se den exakta utbredningen av tumörer eller andra typer av skador.

Inom hjärnforskningen har man tagit det ett steg längre med så kallad funktionell MRI eller fMRI. Det går att se skillnad på syrefattigt och syrerikt blod, vilket ger information om hur hjärnan arbetar. I olika situationer är vissa delar mer aktiva och dessutom kan man över tid kontrollera olika förändringar. För människor som drabbas av sjukdomar eller skador på hjärnan, går det att se hur det avspeglas när man gör brain imaging. Målet är på sikt att öka förståelsen för hur hjärnan fungerar och förhoppningsvis kunskap som kan hjälpa för nya behandlingsmetoder eller läkemedel.

Vad är PET?

Positronemissionstomografi eller PET är en teknik för avbildning som använder ett spårämne för att kartlägga mängden och fördelningen av olika protein hos djur och människor. Den är lämplig för brain imaging i detaljerade studier av människohjärnans aktivitet och fungerar då enligt följande: Först injiceras en mycket liten mängd av ett spårämne i blodet. Ämnet är lätt radioaktivt och totalt rör sig inte om mer än cirka ett miljondels gram. Spårämnets egenskaper väljs utifrån vad man vill studera, eftersom de kan vara anpassade efter att t.ex. samlas vid ett visst protein. PET-instrumentet fångar upp ljuspartiklar från spårämnet och därmed går det att se hur mycket av ett visst protein det finns i hjärnan och hur det är fördelat hos försökspersonen. Trots att ett radioaktivt ämne används, är strålningen vid en undersökning så låg att den motsvarar den genomsnittliga bakgrundsstrålningen från omgivningen i Sverige under ungefär 8 månader.