Kartläggning och struktur

Att förstå hjärnans alla funktioner ner på cellnivå har varit ett drömprojekt som sträckt sig genom sekler. Som brukligt är, så är det i modern tid som genombrotten har skett.

Tidigare var man begränsad till att korrelera neurologiska bortfall hos strokedrabbade patienter med anatomiska fynd postumt eller att undersöka ett fåtal levande patienter som räddats till livet trots skador mot huvudet, men som i efterförloppet fått neurologiska bortfall.

Alltså hade man ett forskningsmaterial som tenderade att bli anekdotiskt, icke standardiserat och ofta svårt att reproducera. Ett enkelt faktum var att ingen annan levande organism gick att använda som mall för undersökningar av avancerade hjärnfunktioner. Den enda tillgängliga försökskaninen var ju människan själv.

Redan under slutet av 1800-talet anades att blodcirkulationen och mängden blod i hjärnan påverkades av graden av hjärnaktivitet.

I slutet av 1800-talet upptäcktes röntgen, en avbildningsteknik som initialt var självskriven för kontroller av benstrukturer, däribland skallbenet. Dock var denna slätröntgen inte funktionell för att avbilda täta mjukdelar, som exempelvis hjärna, som dessutom ligger innesluten i skallen. Man kunde lokalisera en förkalkad tallkottskörtel centralt i huvudet, men övrig diagnostik blev svår.

Innan 1920 hade Walter Dandy lanserat pneumoencefalografi, en avbildning av hjärnans ventriklar med hjälp av införsel av luft via spinalkanalen.

Kontrastmedel utvecklades och med hjälp av dessa kunde man i slutet av 20-talet, avbilda artärernas utbredning i hjärnan hos en levande patient för att finna sjukliga tillstånd som blödningar och aneurysm, men också möjligheten att ana annan patologi genom att se förskjutningar i normal anatomi eller patologiska kärlförgreningar.

Under det tidiga 70-talet introducerades CT-scan, computer tomography scan, av Godfrey Newbold och Allan McLeod Cormack. Man kunde nu avbilda hjärnan i tre dimensioner och bläddra mellan skikten.

Samtida med datortomografin är MR-kameran, magnetic resonance imaging , MRI, vilken frångår röntgenmetoden med strålning och istället bygger på cellernas magnetism. Denna metod utvecklades bland annat av Paul Lauterbur och Peter Mansfield och introducerades i klinisk verksamhet under det tidiga 80-talet.

Både CT och MR har den datoriserade grunden att kunna avbilda anatomi i 3D.

Det behöver inte nämnas att det finns många Nobelpris involverade i denna korta förteckning av röntgenhistoria.